Viltspår
Vad är viltspår?	Regler	Träning
Viltspårsintresset hos mig och min mamma har funnits sedan början av 1980-talet då vi blev utvalda att representera rasen på SM i viltspår, som första amris i sverige.
Sedan kom en period på några år då vi inte sysslade så mycket med viltspår. Andra intressen tog överhand.
Intresset väcktes åter till liv i mitten av 1990-talet när jag fick höra av några bekanta att de hade kurser i viltspår. Jag hoppade på tåget med våran Sack. Tyvärr visade det sig att han var skottberörd och därför blev det inte något tävlande. I och med att Sack inte tyckte om skott blev det inte så mycket mer med viltspårningen.
När vi hade flyttat ut på landet var det flera jägare som hörde av sig till oss om vi hade någon eftersökshund (eftersom vi hade flera hundar), men vi det laget hade Sack blivit äldre och vi hade inte spårat med honom på flera år, då bestämde vi oss för att börja träna upp någon mer. Det föll sig naturligt att vi valde Buffy, eftersom hon var barnbarn till Sack och hon hade lätt för att lära in saker. Hennes viltspårkarriär började vid ca 2 års ålder.
Jag övertalade min man att hoppa på en kurs i eftersök. Med kursen erbjöds  även ett viltspårsprov som resulterade i att Buffy och husse klarade med godkänt i anlagsklass. Nu började även träningen till att klara öppenklasspåren det blev mycket träning för Buffy och husse innan vi vågade att ställa upp på vårt första öppenklasspår för taxklubben. Sedan rullade det bara på för Buffy och husse. De tog tre raka 1:or med full poäng hos taxklubben. Det är husse och Buffy som får följa med jägarna ut i skogen om de behöver hjälp med ett eftersök.
Nu när Buffy hade blivit viltspårchampion var vi så taggade på viltspår så vi tränade upp två till av våra hundar, Turbo och Dixie. Turbo tyckte att det var så otroligt kul att spåra, så när det bar iväg ut i skogen så var han så taggad att det gick för fort i spåret. Som snabbast gjorde han och husse 600 m i skogen på 10 minuter blank. Turbos huvudsakliga träning blev därför att spåra långsammare, för spåra det kunde han. Han var vår första hund som tog priset 1:a med Hp i ett öppenklasspår. Både husse, Turbo , jag och Dixie hoppade på en ny kurs i eftersök. Det är en ganska viktig del i träningen att lära sig att tyda spår i naturen efter ett skadat vilt.
Så var det Dixies tur. Jag hade börjat att träna henne samtidigt som husse tränade Turbo och det gick ganska bra till en början, tills Dixie och jag hade gått spårprovet i anlagsklass, som vi för övrigt klarade. När vi fortsatte träningen för öppenklasspåren så började Dixie hitta på egna saker i spåret. Vi försökte med allt möjligt, men inget verkade hjälpa. Till slut fick husse ta över träningen för han hade lättare att läsa av vad Dixie gjorde. Slutligen lyckades Dixie och husse ta de erforderliga ettorna i öppenklassen för att bli viltspårschampion. Till detta måste tilläggas att Dixie spårade hela tiden i fullpäls, hon var ju utställningshund samtidigt och är fortfarande i fullpäls. Både Buffy och Turbo hade vi klippt ner för att det inte skulle fastna så mycket pinnar och annat skräp i pälsen.
Nu när husse hade tagit över träning och tävling med Dixie ville jag också ha en hund att spåra med, så jag tog helt sonika och började att träna upp lilla Tindra. Till skillnad från Dixie var hon mycket lättare att spåra med. Hon aggerade i skogen som en "mogen dam", lungt och metodiskt. Under hösten och därtill hörande älgjakt och sedan vinter blev det ett uppehåll i träningen. När våren kom togs träningen upp igen. Allt verkade att fungera för henne, men när det började att närma sig tävling fick husse ta över igen, jag blev för nervös. Husse hade ju "vanan inne". Så det var bara för husse att ge sig ut i skogen och träna med henne. Tindra fick godkänt i anlagsklass under  försommaren, sedan började träningen inför öppenklasspåren under sommaren. När hon var mogen för spårproven igen gick det av bara farten. Förstaprisen radades upp i ett huj, förutom ett då vi hade anmält till ett spårprov som husse fick jobb-förhinder till, då ställde gammel-matte upp och gick med henne. Det var inte rätt tyckte Tindra och snurrade bort både sig själv och gammel-matte i skogen.
Samtidigt med träningen av Tindra började jag att träna Jackie, en av våra äldre tikar för skoj skull. Det gick ganska bra till en början, men efter ett tag började även hon få för sig att göra annat i spåret, vi prövade allt möjligt men inget verkade hjälpa. Husse fick än en gång ta över träningen, men det gick sämre och sämre i spåret. Till slut gick det inte alls, Jackie var ju mattes hund, så det var bara för mig att ta över igen och traggla vidare. Efter mycket om och men verkade det som om Jackie hade förstått vad det var vi vill ute i spåret. Så till slut var jag tvungen att ta skeden i vacker hand och anmäla henne till anlagsklassprovet. Jag var mycket nervös innan start och Jackie tittade på mig strax efter start och undrade säkert hur det stod till med mig, så det var bara för henne att ta över och börja spåra, för matte kunde ju inte. Jag och Jackie lyckades att få godkänt i anlagsklass. Ännu en gång var det dax att börja träna inför de tuffare spåren. "Det går faktiskt att lära även en gammal hund att sitta"